Några bloggare jag följer

Listan blir kort, inte många jag följer regelbundet, några löparbloggar och en sällan uppdaterad körsångarblogg.

Ful fisk?

Inför valet läste jag regelbundet några politikers bloggar. Team Vildmarks fritidsäventyr läser jag och några artister av och till, annars är det sånt jag halkar in på av tillfälligheter som Enn Kokk när jag googlade "sjuttital". Nu visar det sig att han i dagarna skrivit ett inlägg om Chuck Berry som jag också just i dagarna googlat om och tänkte skriva om på Rock Everybodys blogg. "Ska hans musik verkligen bannlysas för evigt" har jag tänkt. Han gjorde mycket dumt en gång och har blivit dömd och suttit i finkan, men ska hans musik fördenskull brännmärkas? Ska konstnärer behöva visa utdrag ur något lämplighetsregister (NSA har nog koll)? Karantän i 50 år eller mer?

Så där har jag funderat men kommer tillbaka till det. Ulf Lundells blogg fick bra reklam och för tidigt att recensera men har efter två inlägg haft bild på både en tomte och en pepparkaka och så har han skrivit några fula ord så den kommer nog att gå bra. Många kommentarer får han också, han har ju sin läsekrets, men jag blir nog en sporadisk läsare.

Enn Kokks blogg kommer  jag nog också bara att läsa sporadiskt, han skriver så mycket och inga bilder! Minst två inlägg varje dag, långa, intressanta och välskrivna inlägg. Inte så personliga det jag hunnit läsa i en hast. Politik, Estland, lite minnen, musik. Allmänbildad på det mesta får  man intryck av och att han är en gammal skribent märks tydligt och det gäller även att hans läsare. Kommentarer på bloggen är ibland lika långa som inlägget ser jag, men jag dristade mig ändå till att ge några korta och intelligenta kommentarer där som en katt bland hermeliner. Så kan  jag bar undra hur han får tid att skriva så mycket. Behöver han aldrig sköta hushållssysslorna. Tar fru Dahl hand om allt sånt och nöjer sig med en Frufridag en gång om året i gammal god Hyland-stil?          

Vi språkpoliser har det tufft

Ibland är det lite jobbigt att vara språkpolis. Det är så lätt att tappa fokus när allt man ser är stavfelet.

Det här gäller visst inte längre.
Osäker, men jag tror man får säga
"Bättre än dig" nu.....

Vi är likadana både Margareta och jag. Felstavade undertexter på filmen, sen tappar man koncepten ett tag innan man är på banan igen. Särskrivningar. Lite fånigt kanske, men det ser lite oseriöst ut. Så här i min blogg där jag skriver lite för snabbt och ogenomtänkt får jag som tur är hjälp av stavningskontrollen, men jag missar en del ändå. Ibland rättar jag de värsta grodorna i efterhand, ibland får dom vara kvar. Som Mitt ljuva sjuttital. Det var en avsiktlig felstavning.

Men Margareta reagerade förstås direkt när hon såg min rubrik, men hon är så ung, har inte kommit fram till sjuttitalet än. Vi andra minns Britta Borg och "Ljuva sextital", det var hon och den sången som var min inspiration då den här bloggen skulle namnsättas. "Ljuva sjuttiotal" låter för perfekt.

Så googlade jag lite i ämnet och hamnade bl.a. hos Enn Kokk, gift med f.d. ministern Birgitta Dahl och f.d. redaktör på "Aktuellt i politiken" och vad ser jag? I rubriken på hans hemsida är "blogg" felstavat, han använde det engelska "blog". Men han är förlåten, det var så många välskrivna inlägg i hans blogg som jag ska ta och följa framöver. Han hade tom en analys över Chuck Berry, årets Polarprisvinnare som lite moralpanikaktigt blev bojkottad (tillfälligt?) av rockkören Rock Everybody, men det kanske det kan bli ändring på, Chucken har för mycket häftig för att inte ta med. 

Oj, det där blev en utvikning, stavning var det som var på tapeten. I stället nämner jag den välutbildade hen i 25-30-årsåldern jag haft så mycket kontakt med en tid, men som stavar som en kratta, man får ha lite fantasi när man läser eposten från hen. Det kanske var så att det var mer noga en gång med stavning, innan vi fick stavningskontroller i mobiler och datorn. Och så bjuder jag på lite musik från det ljuva sextitalet och också några bilder från omläggningen till högertrafiken 1967:  

                                  

På jakt efter en ny pizzeria

Pizza år väl närmast svensk husmanskost nu, så fort har det gått. Nödlösning ibland när man inte vill stå vid spisen och rätt billigt när man inte är vid kassa. Och gott också där alla kan välja sin egen favorit.

Misto of Italy

Vi har bara 100 meter till vår pizzeria, men där ska snart byggas bostäder så då ryker den och den har också lite tappat stinget, så vi måste hitta ett nytt ställe.

Vi har 268 meter till Emilios, 614 meter till di Spagna och 618 till Amore och inom ytterligare några hundra  meter finns det gott om pizzerior enligt min mobilapp, det går alltså ingen nöd på oss. Men en pizzeria hade jag spanat in tidigare, 700 spik, den fick det bli, Misto of Italy! Vedugnsbakade pizzor.

En Crudo för 94 kronor

Längs en lite trist bakgata men precis granne med vårt nybyggda Östermalm där det bor massor av köpstarka pizzakunder, det var en häftig kommers där. Tre pizzabagare bakade och två stycken skötte den vedeldade ugnen, matade in och matade ut, och den sjätte i gänget svarade hela tiden i telefonen och skötte kassan. Ganska många satt vid borden och åt också, det här var en av de livligare pizzerior vi har här i stan tror jag.

Lite långt dit bara för att gå. Ja, inte för att jag inte orkar. men för att pizzan ska hålla sig varm, så det blev bilen den här gången och pizzan var väl OK, möjligen lite liten om man gör som vi som alltid delar på en pizza.

Lunchpatrullen och pizzeriaprovningar och ibland andra mattester - det är mycket mat här i sjuttitalet men det är ju viktigt för att leva och överleva - extra fokuserat kanske för oss 5:2-are.

Emilios ligger närmast på tur.

Biten av sina hobbies

Jag stötte på en kompis igår. Alltid på cykel, alltid bråttom. Har aldrig tid att stanna mer än 20 sekunder för ett kort "Hej" när han utför sin hobby.

Igår var det ingen skillnad där han susade förbi längs Mälaren, och nu har han monterat sin mobil på styret såg jag där han har kartan över Västerås och markeringarna över de zoner han är ute och jagar. Lite likt Geocaching och jag har ett Turf-konto själv och jag tog ett par zoner härom året men fastnade som tur var inte inte för den här hobbyn.

Visserligen får man bra motion där man cyklar runt i stan, men blir man så biten som min kompis som är ute flera timmar varje dag så går det allt lite för mycket tid.


När man sen har tagit en zon som man hittar med GPS:en och fått en poäng, jagar man vidare till nästa zon och får en poäng till och jagar vidare igen och under tiden har en konkurrent letat upp den första zonen och tagit över den. Så där håller man på och det finns väl andra regler också men jag vet inget mer. Och så redovisas poängen i tabeller på Turfhemsidan     

Lite känner jag sympati med dom där som blir så här bitna av nånting även om det är svårt att se nyttan av just den här hobbyn, ja förutom motionen då. Jag har själv varit lite väl biten av en del hobbies ibland som andra nog tyckt gått till överdrift och man blir lite lätt enögd när det är som värst så inte är det upp till mig att komma med pekpinnar.

Mitt joggande är knappast en hobby som kan kallas missbruk, så mycket tränar jag inte, men hur är det med det här bloggandet? Kan det anses sunt att offentligt avslöja sina förvirrade tankar på nätet och nästan varenda dag dessutom? Och med tom blick sen knappa på mobil och surfplatta däremellan för att göra meninglösa statusuppdateringar på Facebook, Twitter och Instagram....

Låt säga att vi ibland för en diskussion i den riktningen här hemma där vi stundtals har olika uppfattningar, men jag kan ju inte rå för att det är ju så man gör nu i 2000-talet.

Livet som pensionär

"Vad har du för andra intressen" undrade Ludde i bastun igår. Fast vi trampar på våra spinningcyklar varje vecka så är det en hel del vi gubbar inte vet om varandra. Åtminstone vi som är lite tystlåtna blir lite annyma, men här i min egotrippade roadmovie genom sjuttitalet kan det platsa med en mässa om pensionärslivet ibland.

Visst ser det fint ut, men jag fastnade aldrig för golf. Än... 

Några ord om Ludde först. Han var rätt nöjd med att han sålt villan och bodde lite enklare nu. Han har framför allt sin golf, men det har aldrig varit nåt för mig. Tar för mycket tid har jag tänkt och sen tycker jag golfare tar sin sport på lite för stort allvar som t.ex. när golfarna på trädgårdsfesten en gång var tvungna att hämta sina egna klubbor från bilen och byta skor när vi i all enkelhet skulle putta lite i en femkamp.

Men hur visste han om min gamla Square Dance-hobby kan jag undra när det snart är tjugo år sen sist? Jag har nog glömt det mesta men jag har fått en ung rysk FB-vän som gjort att jag friskat upp några gamla minnen. Absolut ingen skum bekantskap men ganska kul att följa henne, en ung ryska i Murmansk (30 sådär) som är så entusiastisk och hon har många svenska Square Dance-vänner, en massa namn som jag känner igen från 80-talet. Come back? Nej, men jag kollar lite på Youtube ibland.

Rockkören Rock Everybody berättade jag om för Ludde och även min punktinsats med vår ekonomiska förening under hösten. Ludde hade sina golfresor där jag gör andra typer av resor, vi hade en del gemensamma läsintressen och så är det vanliga med barnbarn och sånt förstås.

Politik undviker jag oftast att prata om, men lite kommer det alltid in av bara farten. Det verkar finnas ett behov hos en del att få säga "Negerboll", men går det försöker jag bara ta mig vidare från ett sånt ämne, det blir så trista samtal då. Angeläget att säga emot men ibland är det bäst att låta bli att lyssna. Men TV-program och nya sättet att se på TV är intressant att prata om. Tablå-TV vs On Demand. Genomarbetade samhällsprogram vs snuttar. Där är vi äldre rätt överens att tablån rules.

Sjukt att gå och vänta på en ny Windows?

Så har jag ju det här skumma intresset med datorn och teknik. Sociala Medier. Jag uppdaterade min surfplatta till Android 5.0 i går kväll och jag ser redan fram mot att få Windows 10 i mobilen och datorn efter nyår. Slänger mig på det nya just bara för att det är nytt. inte heller nåt för Ludde och kanske Margareta undrar om det är så nödvändigt alla gånger.

Jag har några viktiga bollar att ta tag i i vår, men för dagen räcker det här rätt bra, det är ju bara 24 timmar på ett dygn.                                
                                      

Idag känner jag mig bitsk och på bettet!

Veckan började med Nelly. Det är stort när den första tanden ryker. Stort också när första tanden kommer, men där dröjer det allt ett tag för lille Ebbe och i ärlighetens namn tror jag inte han kommer att bry sig så mycket, men Nelly och lillasyster Selma firade Nellys framgång med varsin isglass. Om ett par tre år är det Selmas tur att känna sig stor. Grattis!

Riktigt så glad blev inte jag den där dagen för snart tre månader sen då jag också  tappade en tand i min vurpa i  motionsspåret. Nej, det var riktigt omtumlande och kändes allt bra deppigt ett tag men som tur var hade jag en olycksförsäkring och en bra tandläkare.

Så har det rullat på, det ena besöket hos tandläkaren har avlöst det andra och jag har hankat mig fram med provisoriska plastgaddar. Ibland har jag suttit där i tandläkarstolen och skämts lite för min drullighet när Björn och Eva-Lena svettats, men som Björn sa en gång "det här är ju vårt jobb, och det är lite roligt också när det är komplicerat."

Smile it! På Folkets i gamla Folkets Hus.

Och så igår fick jag mina nya tänder som jag ska kampera ihop med framöver här i Mitt ljuva sjuttital. Lika glad som Nelly blev när hon tappade sin tand, lika glad var jag när jag studsade nerför trapporna med mina nya framtänder, min nya bro. Jag hade bråttom hem för att visa Margareta och hade inte tid att vänta på hissen och klarade mig ända hem utan att snubbla en enda gång!

Jag borde vänta en timme innan jag åt något sa Eva-Lena men sen gick vi ut och rullade hatt, Margareta och jag! Ja, i all enkelhet så där en tisdagskväll men vi hamnade en stund i baren på Folkets för en öl och en matbit där det var rätt folktomt när vi kom, men där det blev rätt fullt allt eftersom. Det var första gången vi var där och det får allt bli ett återbesök. Det smakade riktigt bra att få äta som en vanlig människa för första gången på nästan tre månader!

Till sist får jag säga att jag kommer att sakna tandläkarbesöken, speciellt Eva-Lena som vid varje besök har pratat löpning, oss två joggarkollegor emellan. Så jag tackade självklart ja till hennes förslag att utnyttja högkostnadsskyddet och åtgärda en tand som inte såg så snygg ut, Så nu måste jag  börja löpträna igen så vi kan jämföra våra formkurvor efter nyår, Eva-Lena och jag, men det blir en annan historia.

Jag fick en kyss på handen idag!

Det har nog aldrig hänt tidigare så det är värt att filosofera över.

När tiggarna först började dyka upp i Sverige var jag rätt negativ. Ingen behöver väl tigga i Sverige tänkte jag. Och så hörde man en massa historier om skummisar som låg bakom tiggandet. Vad som var sant vet ju inte jag, kanske dom vanliga ryktena som sympatisörer till Sverigedemokrater planterar och sprider.

Nu när tiggare dyker upp överallt är jag fortfarande negativ men på ett annat sätt, tänk att det folk ska behöva leva på det där sättet.

Jag kan inte hjälpa många och jag kan inte känna personligt ansvar för de som sitter där med sina muggar och behjärtansvärda lappar men jag kan inte heller alltid blunda. Tyvärr blir det så att de allra flesta går jag bara förbi, tittar inte ens åt dom och får en konstig känsla. Men rätt många får några kronor i muggarna och framför allt hon som sitter utanför  min mataffär, Coop Forum på Stenby. Där satt en kille förut och nu är det en kvinna och där blir det alltid en tjuga i muggen. Inte för att freda ett dåligt samvete, jag tycker inte man ska ha dåligt samvete för det här eländet ligger på ett annat plan, nej det är ett personligt bidrag till just den här kvinnan och tidigare till killen som satt där. Dom ser trevliga ut, är dom ett par? Jag kan gott ge henne en hundring nästa gång!

Så idag blev hon så lycklig för min tjuga, sa några tack-fraser på svenska och tog min hand och kysste den. Man får dubbla känslor, inte behöver den här frusna kvinnan med dåliga tänder och slitna kläder vara så underdånig mig att hon kysser min hand. Hon skulle ju vara hemma hos sina barn och barnbarn (svårt att avgöra hennes ålder) och förbereda julen, men tills dess hoppas jag hon får ihop lite pengar till sig och sin familj. Och Margareta har sin favorit, en kille utanför Coop I Sala som alltid får lite extra när vi är där.

Nej, jag kan inte känna dåligt samvete men jag känner starkt att dom här människorna har precis samma människovärde som jag. Nuvarande regering var på gång med någon åtgärd för tiggarna, men det blir väl inte av nu. Så jag får passa på att önska Sverigedemokraterna all motgång i det eventuellt kommande extravalet.