Ett år igår

Idag, första februari 2021, börjar alltså andra året med Corona, det här är nu det nya "som vanligt". "Hur är läget?" frågar man om man stöter på nån. "Det är bra!"  Jaja. I förra veckan träffade jag inte en enda bekant. 

Tänker jag efter så så pratade jag högst med 5 personer förra veckan. Eller "pratade med " kanske är för mycket sagt. 

I affären kanske jag frågade nån personal var jag kunde hitta nån vara, betalningen sköter jag själv. På macken när jag betalade biltvätten skojade jag lite med expediten och på promenaderna om jag får ögonkontakt med någon jag möter säger jag gärna nåt putslustigt, som t.ex. till ungdomarna igår som stod och pussades mitt på gångbanan så jag fick gå runt dom för att komma förbi. Minns inte vad jag sa, men tjejen skrattade lite förläget (!) och såg nöjd ut ändå, det var ju fint.

I en undersökning ligger Sverige och de nordiska länderna dåligt till när det gäller att skaffa nya bekanta och det som på engelska heter "small talk" heter ju på svenska det negativa "kallprat", vi håller på oss. Men ovetenskapligt tror jag det är extra viktigt nu i Corona-isoleringen att prata med varandra. 

Grannen i parkeringsgaraget såg jag för första gången i förrgår, men han verkade inte så öppen så honom får jag jobba lite med. Han kanske blev avis när min bil var så nytvättad. Och visst ja, vi fick hjälp med värmen i badrummet, nån ventil förklarade fastighetsskötaren. "Nu har ni fått bastu" skojade han.

Telefon till barn och barnbarn förstås och så har Margareta o jag våra intellektuella samtal vid middagsbordet, "kan du skicka saltet" etc.  Jodå,
vi pratar väl annat också som tur är.