Corona - vem har det värst?

När pandemin slog till för ett år sen kändes det helt klart som det var mest synd om oss äldre. Det var ju vi äldre som dog hej vilt och vi vågade ju knappt gå till affärn.

Gubbe, typ 76,
har det inte värst

Men nu har det gått ett år och visst är det synd om alla som sitter ensamma och speciellt dom som inte ens törs gå ut, men vi har det inte värst. Vi står först i kön när det äntligen blir sprutt på vaccineringen och vi får vår pension varje månad. Dåligt med lönepåslag numera och hyran stiger varje år och så är det lite ont om tid att ta igen det vi missar just nu, men ändå är det generellt inte så himla synd om oss pensionärer.

Nej, nu kan man nog vara lite mer orolig för ungdomarna, kanske i första hand gymnasieungdomarna med distansundervisning hemma. Lugnt i klassrummet och det kanske passar en del, men det kan inte vara lätt i längden att inte ha magistern i rummet. Ser att många ungdomar är oroliga för att betygen ska halka efter.

Och det sociala med  kompisar och sånt som man ska ha som ung. Sitta på kafé, gå på bio, bli lite kär eller störtkär för den delen, vända på dygnen, dansa, föreningen man är med i. Coronan stoppar väl inte allt det där hoppas jag, men nog är det väl lite struligare än förr och inte så himla lätt för ungdomarna att hålla i och hålla ut, antar jag.

Studentlivet på högskolor och universitet är väl inte heller samma sak som det borde vara. Mina högskolevänner missar ju ett normalt studentliv där dom sitter hemma vid datorn med Zoom och Teams, allt det dom missar går ju inte att ta igen. 

Nu är det väl synd om de flesta under Coronan och allt jag missar går inte heller att ta igen men klarar jag bara livhanken några år till så är det absolut inte synd om mig i alla fall i min sociala distansering.