Skämskudde?

Grammofonen står och samlar damm hemma hos mig.


De flesta av mina skivor är digitaliserade på datorn, men dom lyssnar jag aldrig på. Men så fick jag ett ryck idag och bläddrade bland LP-skivorna och la på en platta, Och vad blev det?

Jo, den allra första skivan blev: "Cellsamt fängslande" med Dalapolisens spelmän! Hoppas inte ryktet sprids bland mina vänner i Rock Everybody, då får jag säkert flytta längst bak i kören, eller nöja med att hämta pilsner till körledaren...

Dalapolisens spelmän och gammeldans, har man hört! Finns det plats för sånt nuförtiden? Jag Googlar: Jodå, fortfarande aktiva och går snart in i 43:e verksamhetsåret! Lite mindre grupp nu än på min skiva från -78, men imponerande att dom fortfarande spelar och är efterfrågade! Den musik dom spelar spelas ju aldrig i radio eller på TV, eller det kanske är just därför dom är fortfarande är efterfrågade.

Töntigt! Fiolgnäll och knätofs. Var är avstängningsknappen! Och utgången! Fram med skämskudden!

Efter mina år som kulturarbetare och bloggskribent har jag väl redan så dåligt rykte så att det inte kan bli sämre och Margareta stack just in nosen och bad mig dämpa, men jag står på mig:

Jag saknar gammeldansen, undrar om den nånsin kommer tillbaka annat än som kuriosa bland dom närmast sörjande, eller kanske några grönavågen-entusiaster tar upp det om det nu finns några såna kvar förstås. Eller veganer och vegetarianer som vill vara lite extra präktiga?

Må vara hur som helst. Precis nu gick skivan slut. Till tonerna av en stark låt, "Mazurka efter Lovisa Olsson", avslutar jag det här inlägget, "Sätt inte på den där skivan igen" sa Margareta, men hon vänjer sig nog med tiden. Dalapolisen är hård men Rättvik!

Här är dom i en snoa i en ganska färsk inspelning:

 

   

På sängbordet

Just nu har jag tre böcker på gång samtidigt. Ingen särskild anledning, det bara blir så ibland.

Ett par friskusar

Den jag började med igår köpte jag i helgen till ett bra pris i bokaffärn, faktiskt samma pris som på nätet så då handlar jag förstås på stan. Men den kanske är onödig, den påstår precis sånt jag redan tycker och tycker att jag kan.

Redan på första sidan stod bokens budskap: "rör på dig och ät bra". Jamen, den boken hade jag ju kunnat skriva själv. Men OK då, den här skrevs av en biokemist och en molekylärbiolog, så jag kommer förstås att lära mig en hel del. Men jag fastnade direkt för deras marknadsföring i TV när dom sa att "socker är inget gift och kolhydrater är inte farliga" och dom slog även hål på några andra fördomar. 

"Frisk utan flum" heter boken skriven av Maria Ahlsén och Jessica Norrbom. Jag hoppas att jag kommer att ta till mig en del ny kunskap och kanske t.o.m. ändra på en del i min livsföring, jag behöver lite nytändning. Marginellt visserligen när man är så perfekt som jag.... Men ändå. Och så klart är socker inget gift, men jag vet inte om jag törs tala om det för en av mina kompisar.

Sen kändes Malin Persson Giolito så sympatisk på TV härom veckan så det fick bli en av hennes böcker också, en ebok från bibblan. Hon är mer sympatisk än pappa GW Persson och hon skriver bättre än han också men ändå är det inte riktigt min smak, varken GW eller Giolito. Svårt att veta vad som är fel, dialogen tror jag. Men tillräckligt bra för att jag ska läsa ut den, och det är praktiskt med en bok i mobilen.

Och så på sängbordet i stugan ligger Hasse Alfredssons En Ond Man. En sån där bok jag plockat fram från bokhyllan och läser om, det är ju också praktiskt.

Jag har egentligen tänkt sluta köpa nya böcker och bara använda biblioteket och gamla böcker i bokhyllan, men det är svårt att låta bli att köpa nytt ibland. Guillous 1968 måste jag väl köpa även om den visst fick lite dålig kritik, det får bli nästa bok när den kommer som pocket.

Periodvis läser jag ingenting, men nu är jag inne i ett stim.

Allt är verkligen inte bättre numera

T.ex. postade jag ett brev idag, kommer det fram i morgon? Tveksamt.

Förr kunde man lägga ett brev på lådan ända till sena kvällen en söndag och vara helt säker på att brevet kom fram under måndan. Hur tågen alltid kom i tid förr förstår jag inte, men dom kanske var sena då också, vi kanske bara har glömt hur det egentligen var.

Jag är inte teknikfientlig och det går ju inte att stoppa rationaliseringar, och nästa gång vi käkar ute ska vi testa Pinchos där man sköter allt från appen i mobilen., Bokar bord i en ledig time-slot, beställer mat och betalar. Man behöver inte prata med en själ, det låter väl trevligt. Jag återkommer med en recension.

Kontanter försvinner, det har jag inget emot, men man får ju ingen känsla för pengars värde om det bara är siffror på ett konto. Måste vara svårt för barnen att lära sig pengar åtminstone.

Men stressen bara ökar numera, stopp i trafiken, parkeringsproblem, tågförseningar, trängsel i affären, knökfullt på restaurangen. Råkar man tveka i vägkorsning tutar nån och på gymmet måste man hänga på låset för att hinna boka en plats. Inte undra på att man blir glömsk och sur. Och vill man gå på teater gäller det att boka biljett ett halvår före.

Som tur för mig har jag ju den här stunden vid datorn. Man kanske skulle blivit författare och suttit i lugn och ro i sin skrivarstuga, men då hade man väl haft stressiga deadlines som hängt över en.     

Jaja, och att bli buddistmunk är väl inte heller en lösning, men kanske.... 

            

Jag är oskyldig!

Som kulturarbetare vill jag med eftertryck klargöra att jag inte är den "kulturprofil" man skriver om nu.

Jaja, ett dumt skämt men bara en start på inlägget om att ingen är anonym längre, det tog mig mindre än 20 sekunder nu på morgonen att hitta hans namn, kulturprofilen som nu är avslöjad med byxorna nere, och det är bara att hoppas att han får lämna tillbaka medaljen han fick härom året. Och epitetet "kultur-" kan han glömma och får finna sig i andra benämningar.

Sen är det en idrottskille också som väntar på att bli avslöjad, men hans namn hittade jag inte i all hast, men han är säkert avslöjad under dagen. Ingen man vill heja på om han nu fortfarande är aktiv, och han blir säkert åtalad för det han gjort mot Moa Hjelner. Hoppas han hamnar i finkan.

Mycket handlar om #metoo den här hösten och fint att dom som inte kan sköta sig blir avslöjade även om man inte ska glömma att höra båda sidor innan  man dömer. Med Sociala Medier går det så snabbt att hänga ut och döma, katastrof om det blir fel.

Men att kulturprofilen får gå till arbetsförmedlingen är OK och idrottskillen kommer inte till OS, det var också för väl.

Grotesco - vilken timing!

Grotescos Sju Mästervek som SVT visar nu är det bästa jag sett på evigheter, inte sen Galenskaparna var som bäst har man sett nåt så här bra.

Musikalen om flyktingkrisen har jag redan sett tre gånger och fredagsprogrammet när Emma Molin försökte ta plats i manusgruppen kändes närmast genial den också. Och så precis i tiden när förminskandet av kvinnor är så aktuellt i debatten. Genialt! Politiskt och roligt. Och att det råkade sammanfalla med dagarna när #metoo stormar som värst, det var ju lite märkligt. 

På fredag blir det också spännande, Grotesco om moralpanik. Moralpoliser vill vi knappast ha men inte heller stereotypa, mossiga gamla åsikter så få se hur Grotesco tacklar moralpanik, deras program spelades ju in långt före #metoo.

Men så fort allt ändras, på bara några veckor. Musikerna jag lyssnade på igår hade som mellansnack just dom där vanliga gamla stereotypa historierna som väl kan ha sina poänger nån gång, men som känns otroligt mossiga i dom här dagarna. Och man har ju hört dom förut.

Man får ju skoja om allt brukar det heta, och nu tar jag mig ut på tunn is och tycker att stänga av Paulo Roberto från Facebook var väl närmast löjligt när han skojade om #metoo. Få se om Google stänger ner den här kanalen nu, men "R2 #metoo", inte var väl det skäl att stänga ner hans Facebook-konto. Jag visste inte ens vad R2 var, men det här var alltså allvarligt tycker många kvinnor. Vart är vi på väg?

Moralpanik - få se om det här var mitt sista inlägg och jag blir svartlistad av Google nu efter att ha försvarat Roberto, i så fall får jag tacka för den här tiden.             

I Grotescos musikal dansade Stefan Löfven på bordet och sjöng: "nu är det dags att vända kappan efter vinden, så att jag får behålla min makt" . Intelligent satir, det skrattade nog Löfven och hela regeringen åt. Liksom regeringen på 90-talet gjorde till Galenskaparna då man skulle vinna över oppositionen och behålla makten med en häftig stepp. En klassisk dansscen och fyndig text:

       
     
 

Trivialiteter och bagateller

Jag skäms lite ibland för nivån på mina inlägg. Jag borde jobba mer för att förbättra världen istället för för att dilla om ostpriser och döstädning och sånt.

Men "vadfanfårjag-Östling" har jag kritiserat och han avgick idag och i går avgick Mugabe som jag också har tagit i örat, så lite påverkan på världen har jag allt. Och jag har nämnt de flesta  aktuella hashtaggar i svallvågorna efter #metoo, den senast jag såg idag från fackföreningsrörelsen #ickeförhandlingsbart. Nån har jag säkert missat, men här är dom i snabbrepris:

#metoo #tystnadtagning #medvilkenrätt #teknisktfel #närmusikentystnar #imaktenskorridorer #visjungerut och nu alltså #ickeförhandlingsbart. Sen kan mina läsare titta vidare på alla berättelser.

Tillbaka till några bagateller:

Jag hade glömt förmiddagsföreställnigen med Monica Zetterlund-låtar igår när Margareta ringde från gymmet och tyckte vi skulle ses där när hennes gympass var klart. Oj - direkt från gymmet i träningskläder lite småsvettig till Teatersalen på Växhuset! Det blev jag imponerad över och på väg hem smög vi in på kinarestaurangen och tog en lunch också. En förebild för dom som är allergiska mot motion när vi äldre rör oss på stan i svettiga motionskläder!

Where everybody knows your name...(Cheers)

Och vid ett tillfälle idag hade jag anledning att hälsa på kille som så väl känner igen mig. Ett kort Hej åtminstone! Men helt omöjligt! Surmule! Han kämpade hårt för att ignorera mig. Jag förstår, jag är inte fin nog. Sånt kan också hända i Mitt Sjuttital. Men vem bryr sig! 

Viskleken i praktiken: Berättade för några kompisar om vår Anders motionsrunda runt Mont Blanc, 17 mil på 42 timmar. Den historien har berättats vidare med muntlig tradition och var en gång Mount Everest runt och senast idag var det 42 mil på 17 timmar, det hade varit 42 världsrekord på raken, ingen liten bagatell.

Nu är det utrett och nu går jag på After Work på Pitchers. 

Jag har aldrig varit på maskerad

Jag kan inte minnas någon enda gång jag varit utklädd till vare sig spöke eller Zlatan.

Möjligen cowboy när jag var liten, jag garderar mig med det, men annars har jag aldrig uppträtt inkognito, alltid tagit full ansvar för min uppenbarelse. Det är såna tankar som kommer till mig nu när jag i städivern sorterar mina gamla kläder.

En mörkröd kavaj jag gillade väldigt mycket en gång (25-30 år sen minst) tänkte jag att jag kunde börja använda igen, men sorry, den skulle jag bara kunna använda på maskerad i så fall. 80-talsmaskerad.  Men har jag aldrig tidigare varit på maskerad så blir det nog ingen nu heller. Det blir Myrorna så får jag väl gå dit och köpa tillbaka den om det nu blir nån maskis.

Bryggarfrack m63

Men min bryggarfrack då som jag fortfarande har kvar. I mockaskinn som jag fick till min student-63 och som jag sen hade jämt till långt fram på 70-talet. Specialbeställd, 48:ans axlar och 46:ans ärmar minns jag och det skröt jag jämt med. Att jag var så axelbred alltså, inte att jag hade korta armar... Men den är ju så stor och bylsig nu så det får bli Myrorna. Tyvärr, vi som varit med om så mycket, jag och min bryggarfrack. Jag tar en sista selfie i den innan vi tar adjö.

Jag har säker tappat nån centimeter i längd  sen min ungdom och kompenserat det med några centimeter i midjan, men så konstigt att kläderna från förr är så bylsiga. Inte minns jag att modet var så frikostigt mot några extra kilo? Maskeradkläder!

Nej det var inte mycket gamla kläder jag kunde använda efter klädgallringen mm mer än som maskeradkläder men selfien ser så pass bra ut så bryggarfracken från april 1963 får allt hänga kvar ett tag till i källaren av sentimentala skäl. Och den andra, riktiga, fracken får också hänga kvar i källaren i väntan på nån fin utmärkelse.

Eller så kanske jag till sist kommer på maskerad där en frack kan passa.