Slut på avhållsamheten. Karantänen är över.

Jag brukar försöka hålla mig 1-2 veckor men den här gången fick min gamla skröpliga kropp vila en hel månad efter Stockholmsmaran. Den var värd vilan, den har varit väldigt trött ett tag.

Men idag blev det alltså en runda. Älgudden, 6 kilometer med ett dopp i ån efteråt. Stel i benen och riktigt segt, tveksamt om det kunde kallas jogging. Tiden? Sånt är hemligstämplat numera, jag tiger som muren.

För första gången tog jag tiden med min Suuntu sportklocka på en joggingrunda. Det känns lite proffsigt och det är ju väldigt mycket lättare att bara titta på armen och kolla hur man ligger till i stället för att plocka fram mobilen och kolla, men det påverkade inte farten nämnvärt positivt idag.

Och jag får allt be Anders om en kurs hur man sköter en sportklocka, det är inte det lättaste. Det finns hur många funktioner som helst och jag fick bara med nöd och näppe till att ha koll på tiden och sträckan, jag känner mig riktigt dum.

Och kom osökt att tänka på pappa Sven. Han var nog också runt 72 när han stolt visade mig sin nya digitala klocka. Så kom hösten och vintertiden och jag fick hjälpa honom att ställa om klockan, 2-3 knapptryckningar. Till våren kom han igen och jag visade på nytt hur enkelt det var, 2-3 knapptryckningar. Till andra hösten försökte han själv, men på nytt fick jag till hjälpa till, sen tröttnade han och gick tillbaka till sin gamla klocka.

Så ska det inte gå för mig, jag ger inte upp och ska lära mig min Suuntu och komma tillbaka i gammal god joggingform nu när en månads karantän är över.