Abborrbacken på Lidingöloppet

Västerbron i Stockholm Marathon, Heartbreak Hill i Boston, och Abborrbacken på Lidingö.

Laddade innan starten på Lidingövallen.
Elisabeth sprang förstås lite längre än jag.

De flesta motionslopp har nån passage som är lite extra jobbig. Visserligen kan inget jämföras med UTMB som i 17 mil bara består av backar, men nu var det Lidingöloppet, jobbigt nog för mig.

Träningen kom igång lite väl sent, bara för ett par månader sen, men en mil ska väl en dåligt tränad gubbe kunna springa. Vilken tur att Bettan tjatade på mig så att jag kom igång igen.

Så här skrev jag på Facebook innan starten: "Efter många långa år och 1000-tals mil i joggingspåret kryddade med vurpor och blodvite är jag med råge kvalificerad till Lidingöloppets näst högsta klass, M70, lördag 23/9. Sen är siktet inställt mot den högsta klassen M80 om sju år. Keep running!" 

Uppvärmning M70

Det tar ju nästan ett helt löparliv att kvalificera sig för M70-klassen, så det kändes riktigt fint att höra till den exklusiva lilla skaran, drygt 100 på startlinjen. Många seniga vältränade löpare som springer milen tom snabbare än jag gjorde när jag var som bäst, men alla har ju sina förutsättningar. Med rätt träning kan jag säkert klara en mara igen, men M70 kan väl få räcka så länge, tacksam att jag klarar det. Jag har tur med bra gener och har bidragit själv med ett någorlunda hälsosamt leverne. Och med rätt motivation i höst och vinter så kanske det kan bli lite längre lopp igen.  Det var i alla fall riktigt kul att med en come back i en tävling.

Loppet då? Jag sprang rätt lugnt efter mina egna förutsättningar och jag vet att jag tappat mycket de senaste åren. Ju mer vältränad man är ju större risk att man dras med i för högt tempo men nu la jag mig på rulle en bit bak och sprang om dom jag kunde. Helt OK lopp och man blir inte så förskräckligt trött i den mediokra fart jag klarar nu. Hamnade på plats 82 av 104 som gick i mål. Dessutom var det ett gäng som bröt. Jag hade hoppats på bättre men inte helt missnöjd

Abborrbacken då? Lite överskattad om man ska vara ärlig. Högsta punkten på loppet visserligen med sina 48 meters stigning men tom jag klarade att jogga uppför utan att behöva plåga mig.

Det var skoj att springa Lidingöloppets M70 och blir det inget annat så kommer jag väl tillbaka dit nästa år för att förbättra min placering!