Man får ta lite risker i det här jobbet

Vildvinet börjar få fin färg

Ett gammalt bevingat uttryck med en speciell historia jag ärvt av pappa Sven och använder ibland. Passade bra på festen hos PRO Kultur häromkvällen. Det är inte helt riskfritt att vara pensionär.

Drygt 60 deltagare på vårt After Work i inre rummet på Pitchers med en ljudnivå så hög att man måste ta sats för att ta sig in, det  var inte så nyttigt för min Tinnitus. Till på köpet ska man försöka prata också men mitt friska öra klarade sig den här gången också. Bra musik och trevligt runt bordet. Man får ta lite risker.

En liten kul sak var att av de 60 deltagarna var vi fyra stycken från vårt barndomsgäng på Jakobsberg som nu från varsitt håll sammanstrålat i PRO Kultur. Senaste nytillskottet var Mona jag inte sett på 60 år men kände igen direkt, och hon kände igen mig också. Vi såg väl båda lika ungdomliga ut kanske.

Jag klarar egentligen inte såna här riskfyllda tillställningar med den ljudvolymen, i alla fall inte alltför ofta så då det är fint att dra till stugan efteråt. Där är det tyst och skönt och rätt riskfritt för mina öron åtminstone.

Så sitter jag här och knappar en stund vid datorn och lyssnar samtidigt på min veckolista på Spotify som dom rätt begåvat ställer i ordning varje vecka, Artister och låtar dom tror jag gillar och det mesta går hem. Men vad hör jag! Gärdebylåten med sång på riktigt dalmål av Evert Sandin, min gamle pianolärare! Arbetskamrat till pappa Sven en gång innan han tog lite risker och blev musiker på heltid. Lika snäll som han ser ut på bilden! Jag gjorde inga stora framsteg som pianoelev men kanske bidrog till att flyttade hem till Dalarna i alla fall. Inget om Evert på Youtube, men fanns alltså på Spotify i alla fall.

Annars borde jag väl en sån här dag skrivit några rader om nazisterna i Göteborg som på nåt konstigt sätt fått lov att demonstrera. NMR, vilket sorgligt gäng. Nog borde det väl gå att förbjuda dom att demonstrera?

Läsförståelse, är det viktigt?

Jag tänkte på det där nyhetsinslaget i veckan om minskad läsförståelse när jag nu på kvällarna rör mig på de trånga gatorna i Saint Malo i "Ljuset vi inte ser". 600 sidor och visst är det ett och annat ord jag är lite osäker på, en del tekniska termer framför allt, men inte är det ofta man hakar upp sig. 

"Det finns så många moderna ord, inte behöver man kunna dom där gamla" sa en ung kille som intervjuades, men det är en lite obegåvad inställning. Bland mina vänner som rör sig i skolvärlden har jag förstått att det på många håll är väldigt dåligt ställt med läsförståelsen. Och stavningen är inte alltid perfekt om man säger så.

Vi gav oss inte tid att åka in här en gång,
när vi var i Bretagne. Åkte bara förbi. Dumt! 

Sticker emellan här med en Brasklapp och erkänner att standarden i det här forumet är lite låg ibland. Mina inlägg är inte så genomarbetade, klipper och klistrar ofta utan att kontrolläsa att det blev rätt etc. Så är det sagt.

Och jag kan väl ge killen som intervjuades rätt i att ord som "luguber" kanske man inte behöver kunna men ändå, ett ord jag gillar. Ett gammalt ord som Sjöwall/Wahlöö var först med att ta upp sen använder Klas Östergren och Håkan Nesser sig ofta av det. Och i mina spalter kör jag också med "luguber" ibland för att malla mig och verka bildad.

"Gösta Berlings Saga", min sommarlektyr, var för mig rätt trögläst med en hel del gamla ord och ett så gammalt tänkande och språk så jag fick kämpa rätt bra för att ta mig igenom den.

Skojfriska stavningar på nätet och SMS-språket är ju så vanliga nu så det korrekta stavningarna verkar nästan vara felstavningar, undrar när man stryker stavningen av "också" och "liksom" t.ex.

Utvecklingen av läsförståelsen i Sverige är luguber, eller så är jag ute i ogjort väder. Hoppas det, det här var bara nåt jag påmindes om när jag nu snart läst ut en bra bok och förstått det mesta. Men förresten, jag har jämnåriga som aldrig läser en bok så jag ska väl inte bara skylla på nutiden. Och det kanske inte är så farligt om språket ändras när man kan googla allt man behöver.


HAND & CUL!    (för invigda Have a nice day and see you later)               

   

Hur dum får man va'?

Som tur är bestämmer man själv hur man lägger ribban. Men det här var dumt.

Det är rätt bra att ha en kikare i stugan. Vad är det för en pippi uppe i trädet? Och bilen borta på vägen, är det en skummis? Tranorna och rådjuren på ängen kan man vilja kolla lite närmare. Ja, så mycket mer spännande än det är det väl inte, ja, kanske nån cyklist kan vara intressant.

Ett strå vassare än dom jag slängde

Vi hade tom två kikare i stugan och en gick sönder. Det var lite irriterande för jag tog alltid den trasiga kikaren. Dom var så lika men jag kom mig aldrig för att slänga den trasiga. Det där att ta fel kikare höll på så länge men för några veckor sen tänkte jag visa mig handlingskraftig och utan att säga nåt till Margareta tog jag med mig den trasiga kikaren när jag slängde sopor. Och tänkte mig få beröm!

Men naturligtvis var det den fungerande kikar'n jag slängt. Lite skamsen fick jag åka en vända till till sopstationen. Och igår tog jag en tur till Clas Ohlsson. 399 kronor för en ny kikare var överkomligt men onödigt, men nu kan jag sitta på pass i stugan igen och vänta på att nåt spännande dyker upp.

En sak till på samma tema: "Tänk att det finns folk som inte äter frukt!" sa Margareta härom dan. Efter kikarköpet i går tittade jag in på Coop också och fyllde på med en kasse frukt också. Svenska äpplen och plommon från Italien, apelsinerna är inte så bra än.

En spridd missuppfattning säger att frukt, det är ju bara socker men fruktos och fruktsocker har ju inte mycket med frukt att göra, och även om det finns lite socker i frukt finns det desto mer med mineraler, vitaminer och såna nyttigheter och så är ju all frukt så otroligt gott. Nej, här ligger man farligt nära gränsen hur dum man få va'  om man spolar frukten men som jag började med. man bestämmer ju själv!

Och själv ska jag på direkten ta mig ett svenskt äpple från Kivik.

Kaffe och glass på McDonalds

Hovmästarn på McDonalds

Jag hade en halvtimme över i söndags. Gick och väntade på Selma och nere i backen låg McDonalds. Kaffe och glass är alltid gott.

Men där stod jag framför disken och ingen brydde sig om mig, så här har jag aldrig blivit bemött på Donken. Folk blev uppropade och fick sina burgare och jag fattade noll. Vad var felet, varför sa ingen nåt. Jag stod där kanske fem minuter och surnade till lite innan jag började fundera och tittade mig omkring. Där stod några stora bildskärmar.

Den lilla kontakten med expediten man tidigare har haft där man beställer var borttagen, jag skulle själv på bildskärmen knappa in min beställning, en McFlurry med Dajm och en liten kopp kaffe. Det gick väl OK efter att ha funderat lite och jag betalade också där vid bildskärmen och fick min lapp och på tavlan vid kassan dök mitt nummer upp och jag kunde hämta min beställning utan att ha sagt ett ord till någon. Effektivt!?

Det är väl det är så här det ska vara numera. Snabbare och snabbare! Självskanning i affärn, på flyget. På Pinchos sköter man allt i appen, bokar bord och beställer maten med alla tillbehör och betalar. Jag är inte helt negativ till det här, det är skönt att slippa köa och sköta sig själv i stället, men tempot är ju så uppskruvat nu och folk mår allt sämre. Barn är stressade vi folk märker inte att det börjar gå för långt. Vi har inte tid med begravningar längre läste jag förra veckan. Om vi nu inte kan fixa't på en fredagseftermiddag. Fler och fler blir utan nån ceremoni om det kolliderar med semestern sa man.


Nya beställningsproceduren på McDonalds är väl standard hos dom och många andra matställen också inom kort men hygienen? Där står man och trycker på en bildskärm i förkylnings eller kräksjuketider och så sitter man sen och äter sin pommes och burgare med händerna. Inte helt optimalt! Men jag åt min McFlurry bakteriefritt med sked och sen drack jag kaffet på gående fot längs Salabacksgatan och tjänade in några värdefulla minuter.

Sen ser jag fram mot självkörande bilar där kommer jag också att kunna utnyttja tiden mycket bättre som att läsa tidningen och betala räkningar och andra nyttigheter. Kanske ta en liten tupplur.  

Abborrbacken på Lidingöloppet

Västerbron i Stockholm Marathon, Heartbreak Hill i Boston, och Abborrbacken på Lidingö.

Laddade innan starten på Lidingövallen.
Elisabeth sprang förstås lite längre än jag.

De flesta motionslopp har nån passage som är lite extra jobbig. Visserligen kan inget jämföras med UTMB som i 17 mil bara består av backar, men nu var det Lidingöloppet, jobbigt nog för mig.

Träningen kom igång lite väl sent, bara för ett par månader sen, men en mil ska väl en dåligt tränad gubbe kunna springa. Vilken tur att Bettan tjatade på mig så att jag kom igång igen.

Så här skrev jag på Facebook innan starten: "Efter många långa år och 1000-tals mil i joggingspåret kryddade med vurpor och blodvite är jag med råge kvalificerad till Lidingöloppets näst högsta klass, M70, lördag 23/9. Sen är siktet inställt mot den högsta klassen M80 om sju år. Keep running!" 

Uppvärmning M70

Det tar ju nästan ett helt löparliv att kvalificera sig för M70-klassen, så det kändes riktigt fint att höra till den exklusiva lilla skaran, drygt 100 på startlinjen. Många seniga vältränade löpare som springer milen tom snabbare än jag gjorde när jag var som bäst, men alla har ju sina förutsättningar. Med rätt träning kan jag säkert klara en mara igen, men M70 kan väl få räcka så länge, tacksam att jag klarar det. Jag har tur med bra gener och har bidragit själv med ett någorlunda hälsosamt leverne. Och med rätt motivation i höst och vinter så kanske det kan bli lite längre lopp igen.  Det var i alla fall riktigt kul att med en come back i en tävling.

Loppet då? Jag sprang rätt lugnt efter mina egna förutsättningar och jag vet att jag tappat mycket de senaste åren. Ju mer vältränad man är ju större risk att man dras med i för högt tempo men nu la jag mig på rulle en bit bak och sprang om dom jag kunde. Helt OK lopp och man blir inte så förskräckligt trött i den mediokra fart jag klarar nu. Hamnade på plats 82 av 104 som gick i mål. Dessutom var det ett gäng som bröt. Jag hade hoppats på bättre men inte helt missnöjd

Abborrbacken då? Lite överskattad om man ska vara ärlig. Högsta punkten på loppet visserligen med sina 48 meters stigning men tom jag klarade att jogga uppför utan att behöva plåga mig.

Det var skoj att springa Lidingöloppets M70 och blir det inget annat så kommer jag väl tillbaka dit nästa år för att förbättra min placering!

Gott och blandat

Känns som jag bara vill skriva av mig lite om några nedslag i mitt intressanta liv som "bara en gammal pensionär".

Krans på Lidingöloppet
När får jag en sån?

Den här dan började som vanligt med ett pass på Actic. Och efter lunch blev det ett joggingpass. Två träningar på samma dag så jag kunde unna mig ett par eftermiddagsostmackor för att dämpa hungern lite. Den här veckan, liksom förra, får jag ihop fyra träningspass på tre dar och Lidingöloppet till helgen blir en värdig avslutning på den här motionsveckan.

Hem från Actic i morse passerade jag ett par som har en butik här i närheten. Kedjerökare, står alltid utanför butiken sin och röker när dom inte har kunder. Nu tog dom en rökpaus på väg till jobbet också, stod och pratade i ett gathörn, tur att man inte håller på med sånt. Kedjeröker alltså. Dom skulle behöva skriva in sig på Actic dom också.

Ny lägenhet? Fick ett attraktivt erbjudande idag, men vi passar några år till, vi har så fin utsikt här. Budgeten idag blir intressant, få se om jag hör till dom där tre av fyra pensionärer som får sänkt skatt. Troligen inte. Skatteparadiset i Portugalien för pensionärer är på väg att täppas till av Portugals regering, det är OK. Ett fint land med mycket sol jag gärna skulle bo en längre tid i, men inte bara för att smita från skatten. Jag röstar ofta på Portugal i Eurovision Song Contest, och i år gick dom sta och vann! 

Jordbävning i Mexico med många döda och en ny orkan, Maria, härjar i Västindien. I Burma pågår en närmast etnisk rensning mot rohingyafolket som fredspristagaren tillika Burmas civila ledare Aung San Suu Kyi är väldigt passiv i att göra nåt åt. Vi har det väldigt skyddat i vår lilla vrå av världen.

Och jag känner mig lite trött i benen efter dagens två träningspass, det blir nog en TV-kväll i kväll. "Meningen med livet" sänds på TV2, där kanske man kan få svaret. Eller "Idol 2017"?  Det ser vi aldrig på men en av killarna i spinninggänget på Actic har ett barnbarn som är med, kanske oförskämt att inte kolla lite. "Uppdrag Granskning" är annars alltid intressant.

Eller så tar jag en bokläsarkväll. Efter att ha kämpat med Selma Lagerlöfs "Gösta Berlings Saga" hela sommaren är det så skönt att läsa en bladvändarbok. Jag är just nu i Saint Malo under andra världskriget. Pulitzerpriset, Carnegiemedalj, fem plus... Jag har nog inte tid att titta på TV ikväll. "Ljuset vi inte ser" - Läs den!

Mitt liv som kulturarbetare

Jag kallar mig ju "kulturarbetare" i mitt dagliga värv som bloggskribent. Minns inte riktigt, men det var nån intelligent artikel jag läste en gång som hävdade det just i samband med bloggar. Kan bara hålla med.

Publiken börjar samlas. Vid nedsläpp var det knökfullt. 

Nu är det ju inte bara som skribent jag kulturarbetar, mitt sjungande är också kultur. Som vanligt bidrog jag med min väna stämma på Kulturnatten i Västerås tillsammans med mina kamrater i rockkören Rock Everybody. Hur vi hade lyckats få en så bra placering vet jag inte, men den skönlitterära avdelningen på Stadsbiblioteket är så mycket kultur man kan tänka sig. En av de bästa platserna av alla 100 ställena där vi kultarbetare kan visa upp oss under Kulturnatten.

Manliga kulturarbetare

En gång sjöng vi utomhus vid det årets invigning och ett år inomhus i Konserthuset som avslutning på Kulturnatten, det var bra det också, men det här var extra kul. Biblioteket känns lite extra fint för oss kulturarbetare. Och det blev lite intimt, man kom nära publiken.

En utmaning den här gången var att kören var så utspridd, ett gäng ovanför en trapp och ett gäng nedanför och grabbarna däremellan. Det blir lite knepigt med ljudet om man säger så.

Men succén på biblioteket kunde direkt avläsas på mitt tredje område där jag också kulturarbetar, på Facebook! Margareta, körens fältfotograf tillika bloggens korrekturläsare, tog några riktigt fina kort som jag med stolthet lade ut på körens Facebooksida, och aldrig har väl ett av våra bidrag där spridits så snabbt, med våra mått mätt Succe Grande! Inom några timmar hade över 2000 sett bilderna och aldrig har väl så många reagerat! Gillat, delat och kommenterat. "Underbar sång" läste jag. "Njutbart"....

Bråttom till kyrkogården!

Jag sjöng på en begravning igår. Det var första gången så det måste det bli en notis om i Mitt Sjuttital. Jag sjunger normalt knappt psalmerna ens.

Igår hade jag bra hjälp av 10 andra i kören och det kändes bra att sjunga en låt av The Rolling Stones för en körkamrat som lämnat in. Rock Everybody och Stones  på begravning låter lite märkligt, men As Tears Goes By sjungs nog ofta på begravningar, passar bra där. "It is the evening of the day...." 

Då passade jag också på att titta till en grav på Hovdestalund som  jag sköter, hur såg den ut, det var några månader sen jag var där. Jag var lite orolig och jag såg direkt att jag borde varit där redan för nån månad sen. Blommorna hade vissnat.

En körkompis berättade om en vän som i dagarna fått ett brev från kyrkogårdsförvaltningen om "vanvårdad grav, misskötsel etc.", gravrätten skulle sägas upp hotade man med. Otroligt okänsligt brev om det nu var sant, men för säkerhets skull åkte jag upp redan idag med spade och nya plantor så att det är snyggt igen, jag vill ju inte riskera hotfulla brev från prästen!

Men jag sköter normalt mina gravåtaganden utan anmärkning men ändå så offentliggör jag här svart på vitt min avsiktsförklaring att sköta dom ännu bättre utan att Margareta ska behöva påminna mig. 

Kyrkoval i helgen, det får jag inte rösta i numera, men det hindrar inte att kyrkogårdsförvaltning inte ska behöva skämmas för att att jag gör ett dåligt arbete.

Den här fina låten sjöng vi igår på Lasses begravning:

              

Nya scenkläder

För snart ett år sen hade jag en utläggning här om jeans. Om inte annat så har jag nytta själv av att skriva lite i min blogg så att man har koll på klädinköpen.

Då för ett år sen var valet mellan dyra eller billiga jeans. Jag hade det väl lite knapert då så det fick bli billiga på Dressmann den gången, men igår lovade regeringen skattesänkningar för pensionärer så jag gick direkt till Levis. Och det blev de dyraste jeansen jag nånsin köpt, jag måste vara snygg på Kulturnatten på lördag!  Bussigt, statsminister Löfven att du tänkte på mig.

En ung kille som expedit hade bra koll på mitt midjemått och vilken modell som skulle passa mig, 511:or. Men vilket tyg ska man ta? Det är lite annat tänk att handla jeansen på Levis än på Dressmann och jag blev sugen på dom där i lite kraftigare tyg, lite styvare, inget stretch.    

2014 hade jag midjemått 29 tum, 2016 behövde jag 30 tum och nu plockade han utan att tveka fram ett par 31:or!

"Nä nä", sa jag "30 får räcka!"  Så provade jag och jo, dom där med lite stretch gick rätt OK att få på men så blev jag mest intresserad av "511 Slim Fit Selvedge" med ett riktigt kraftigt jeanstyg. Kändes riktigt bra på men där var det ingen marginal att stretcha så nu har jag ett par jeans med 31 tum i midjan, det var det längesen som jag behövde. Men snygga och en helt annan passform än mina gamla, och allt för kulturen! På lördag är det Kulturnatten och jag tränger mig alltid längst fram.

1399 för ett par jeans får man kosta på sig, det finns säkert dubbelt så dyra om man vill göra sig riktigt märkvärdig. Avdragsgillt, dom är ju köpta som scenkläder? Men skatteverket är nog så noga att dom kollar säkert om man nån inkomst av sitt artisteri.  

Pensionärsskatten trodde jag inte skulle vara avskaffad under min livstid men nu är löftet 2020 och tills dess ska jag väl vara i livet. Bara nu inte Alliansen med muntergöken Kristensson i spetsen hinner ta över och införa nya jobbskatteavdrag i stället.

Dagen efter tvådagen

Måndagen är vår "halvfastedag" eller "lågkaloridag" kanske det heter eller kanske snarare "tvådagen för 5:2-are". Men vårt 5:2 har blivit 6:1 och till vilken nytta vet jag inte riktigt, men det känns så bra med åtminstone en lågkaloridag i veckan.

Jo, visst är det lite tråkigt ibland med en lågkaloridag (5-600 kcal) när man inte kan ta en macka och ett äpple så där lite spontant eller en bulle till kvällskaffet, men i stort är det helt OK. Sällan man går och blir hungrig numera när man är så van, man är inställd på att inte äta. Jag minns inte ens hur länge vi hållit på 4-5 år. och det går fortfarande bra? Men det verkar inte vara så trendigt längre, inga feta rubriker i tidningarna längre om folk som tappat en massa kilon.

Oftast somnar jag lätt efter en lågkaloridag och sover också bra även om det var ett undantag just igår kväll och i natten som var. Men när man vaknar på morgonen är det alltid så att man inte är speciellt hungrig, det tycker jag är lite intressant.

Normalt har jag en vanlig morgon rätt bråttom upp för att sätta på kaffet och få mig ett par morgonmackor när jag vaknar, men efter lågkaloridagen, tvådagen, är jag mindre hungrig. Skumt! En sån morgon kan jag gott vänta ett bra tag, kanske för att njutningen blir desto större när det är dags för frukost.

Vikten då? Jo, jag tappade allt rejält med kilo när jag började med 5:2 och nu med 6:1 är vikten rätt stabil på en bra nivå.det är bra nog. Men kanske jag skulle vilja fila lite på midjemåttet och tänker mig en boost i höst ett par kilo fram till jul, det är en lagom utmaning.

6:1 med en extrasatsning i oktober, det är dagens intressanta nyhet från Mitt Sjuttital-redaktionen.

Vadå jag stressad?

Vem minns inte Alfred E. Neumans ständiga "Vadå, jag dyster?". Men han såg ju aldrig speciellt dyster ut så jag vet inte varför han undrade, men jag funderar idag om jag kanske är lite stressad. Fast jag inte känner mig det.

Men jag har så dåligt självförtroende idag, skrivandet tar sig inte. Tre ämnen jag började med har jag tryckt "Radera" på, det som var så intressanta ämnen, men jag kom inte längre än till rubriken. Varför är det så?

Kanske det beror på oredan på hjärnkontoret, "hela havet stormar" där uppe. Värre än orkanen Irma som just nu är på väg in över Florida, den värsta orkanen någonsin sägs det. Stressande för folk i den delen av världen, men inte är väl jag stressad?

Jag har börjat bita tänder, det är ett tecken på stress säger Margareta, men jag är ju inte speciellt stressad! Vad kan jag göra jag? Jo lyssna på musik är nog bra. Precis nu slår jag på Spotify och går med musik i lurarna några dar som alla andra ungdomar gör så får jag se om det blir bättre. Och så skriver jag helt enkelt några rader om veckan som kommer.

Nu är höstsäsongen igång och till helgen blir första körframträdandet. Några nya låtar som jag inte är hundra på men det är en hel vecka att slipa på detaljer så det här är jag inte stressad för. Vi fick bästa tiden, 19.45, på den bästa platsen, Stadsbiblioteket, så det borde bli knökfullt för oss på Kulturnatten. Allt för kulturen! När vi själva ska ut på Kulturnatten brukar vi börja med att kolla om det är nåt bra på bibblan.

Dagen innan är det begravning för en kille i kören då vi några välsjungande från kören sjunger en liten liten stillsam trudelutt, det är inte heller så stressande. Men det var stressande att försöka skriva med musik i lurarna. Louis Prima med "Oh Marie" var lite för snabb för att kunna skriva, nu är det lite stillsammare "All I do is dream of you". Men svårt det också, hur klarar ungdomarna läxor med musik i lurarna hela dagarna? Jomen jag lyssnade ju också jämt på musik när jag var ung så det ska nog gå bra. Bra mot stress och Tinnitus!

Resten av veckan blir det träning på gym och i joggingspåret. Rent avslappnande. Och  även med musik i lurarna gick det ju att skriva några rader men lite svårt att tänka får jag erkänna men "Vadå jag stressad?" Aldrig i livet.                                    

Ett oväntat möte och en sannolikskalkyl

Det är oftast kul när man stöter på en bekant lite oväntat och jag har varit med om mer spektakulära oväntade möten än det som hände igår, men det var lite kul i alla fall. Och gav anledning till en fundering.

Vi åkte till Uppsala igår och klev ur bilen på en parkering vid en skola en bit utanför centrum. "Hej Örjan!"  hörde jag direkt. Så himla välkänd är jag väl inte i Mellansverige så att det bara var en lyckträff förstod jag, men där på gatan passerade en tjej från kören hemifrån Västerås dragandes på en barnvagn. Vi pensionärer har ju en viktig uppgift att hjälpa våra barn få livspusslet i deras familjer gå ihop med barnpassning och sånt. Barnhämtning på skolor och dagis var vårt ärende i Uppsala igår.

Och i och för sig inte så konstigt att man stöter på en bekant i Uppsala, konstigare när det händer på semestern i nån avkrok som har hänt nån gång, men ändå kan man väl tänka lite på sannolikheter och sånt. Att man kommer exakt på samma sekund till en speciell plats alltså.

Vi som är tillräckligt gamla kommer ihåg Tage Danielssons geniala sketch om sannolikheter, den slog mig förstås nu, men annars tänker jag egentligen mest tvärtom, hur osannolikt sällan jag stöter på mina gamla närmaste bekanta, arbetskamrater och grannar man haft genom åren. Skolkamraterna som jag vet bor kvar i Västerås. Medlemmarna i kören ser jag ofta på stan, men dom andra? Är dom aldrig nere på stan? Handlar ingen i "mina" affärer?

Jo, förresten, min gamle chef sen 90-talet stötte jag ju på i affären i förra veckan. För första gången på alla år. Och efter alla år på gymmet dök en gammal arbetskamrat upp där i onsdags. Också första gången jag stött på en gammal arbetskamrat där. Jag kanske är ute i ogjort väder! De allra senaste dagarna har jag ju stött på några arbetskamrater, tänkte inte på't.

Är det här kanske en ny trend som kom i dagen medan jag skrev? Mina gamla arbetskamrater börjar alltså plötsligt synas på stan, och mina körkamrater börjar synas tom i städerna här runt omkring!

Det här blev ett virrigt inlägg, men jag känner mig lite trött. Borde inte skriva mer idag. Men lite kul är det när nån ropar "Hej Örjan" när jag  är på uppdrag.

En rekordjobbig helg

En av de jobbigaste helgerna vi varit med om är snart över så vi kan pusta ut, men det kommer att dröja länge innan vi är över den här pärsen.

Starten har gått i Chamonix

Jag älskar löpning och det har smittat av sig på fler i familjen och värst har den bacillen drabbat Anders, en ultralöpare i allra högsta klass och han sprang UTMB i helgen. 17 mil i Alperna med hela världseliten på startlinjen. Just nu när jag skriver det här har Anders sprungit 38 timmar i ett sträck och närmar sig sista kontrollen, Flégère innan målgången i Chamonix. En mil kvar ungefär. Kommer han att klara sig i mål? Det går långsamt nu, alla depåer i musklerna är sen länge slut. Regn, blåst, snö, kyla och sömnbristen på det... Fyra stigningar till 2500 meter, sammanlagt en stigning på 9500 meter, ett av de tuffaste ultramaror som finns.

Om han kommer i mål summerar han säkert loppet senare och jag kanske kan länka det här i mitt forum i så fall, men så här en hel helg framför datorn och mobiler har det också varit jobbigt. Vi har knappt kunnat företa oss nånting sen i fredagskväll och nu finns det inga naglar kvar att bita på.

Det här är inte Anders, lånad bild.
Men bergen är Alperna 

Start fredag kväll 18.30 i bra väder, sen har vädret varit väldigt varierande och han sprungit hela natten till lördag, hela lördagen och hela natten till söndag och nu är klockan 11 på söndagsförmiddagen och målet i Chamonix är inom räckhåll på söndagseftermiddan. Riktigt bra hemsida med tider och kartor och TV-kameror på många ställen. På Facebook och tom Snapchat finns intervjuer, bilder, kommentarer som vi följt. Hans supportteam, Anna och barnen och kompisen har också haft det tufft att försöka ge support längs banan, jag skulle gärna velat ha varit med därnere jag också den här helgen och kanske gjort lite riktig nytta.

Men vi sitter maktlösa vid datorn och håller tummarna. Hur det än går de här sista timmarna blir det en fortsättning på rapporteringen, det här var bara en pysventil för att lugna mina egna nerver.

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Ett snabbt tillägg: Det blev målgång, SUCCÉ GRANDE. 42 timmar blankt. i Alpernas "lätt kuperade" terräng. Utan sömn.   GRATTIS Anders! Nu kan vi äntligen koppla av, och du dansar väl på lätta fötter i natt på banketten
.