Skriva är en bra terapi

Jag skriver för lite numera på min blogg och mina andra Soc.Med.-kanaler. Men nu måste jag ha en stunds återhämtning och skriver några rader som terapi.

De flesta män har som jag, till skillnad från många kvinnor, ingen riktig vän där man kan prata om allt. Jo jag har vänner förstås som man kan diskutera politik, idrott och väder med, men inget djupare. Det hade inte min kompis heller sa han när hans son gick bort häromåret. Vi hade ett bra samtal då och han mådde för ett tag bättre, men vi män har svårt att öppna oss riktigt från djupet. Man läser ibland om kändisar med fantastiska karriärer, men även dom kan sakna den där riktiga vännen man kan prata om allt med. Äkta hälften blir aldrig samma sak.

Min kompis  hade de senaste åren ett par livskriser som jag inte var rädd att prata med honom om och våra samtal kanske gav honom något lite i alla fall, men nu när jag själv skulle behöva prata lite med honom och få lite stöd går inte det. Han finns inte kvar längre.

Som grabb hade jag många kompisar, men framför allt var vi tre grabbar som alltid höll ihop. Så gick en bort härom året, Alzheimer, och nu fick jag ett samtal för ett par dar sen: min andra barndomskompis hade omkommit i en tragisk olycka. Jag skulle behöva prata av mig med honom nu om hur dumt det var att han förolyckades och lite mer om våra gamla gemensamma minnen, men nu är det bara jag kvar.

Men skriva är en bra terapi. Skriva i första hand för sig själv. När jag började med den här bloggen tänkte jag inte bry mig om ev läsare och jag inser att jag inte heller kommer att få några läsare i någon större omfattning, men jag kommer ändå att vara lite flitigare med skrivandet framöver.

För min egen skull. Terapi.

Jag är inne på andra halvan av Mitt Sjuttital. Mina två närmaste barndomskompisar kom inte så långt i livet som jag så jag får vara tacksam att jag fick chansen att "streta" vidare genom livet ett tag till i med och motgångar i min fina familj och bland mina vänner.