Leif GW Persson och jag

Vi hade samma utgångsläge han och jag en gång. Vem lyckades bäst?

Som 3-åringar stod vi båda med två tomma händer och livet framför oss och dessutom hade vi det gemensamt att vi båda redan kunde läsa. Riktigt bra.

På väg till bibliotekshyllan

I skolan sen hade vi ingen glädje varken han eller jag av att vi var tidiga med läsandet. Våra resp. fröknar satte oss att långsamt ljuda m-o-r ä-r r-a-r och sånt där för att effektivt döda känslan av att vara duktig. Han med utåtstående öron kallades Wille Vingmutter och jag, glasögonprydd, fick heta Professorn. Där låg jag alltså en kort tid som professor tom före GW!   

Lätt att lära oss utantill fick vi båda ofta viktiga teaterroller på  avslutningar i skolan, men nånstans på vägen  tog våra vägar olika inriktning. GW verkar ha varit så målmedveten och självsäker under skoltiden medan jag alltid hållit mig i bakgrunden och räckte inte upp handen i onödan.  Han har alltid haft sitt mål klart för sig och strävat efter att bli Mästerdetektiv medan jag tog det väl lite mer som det kom.

Idag går jag till biblioteket och lämnar tillbaka hans bok om sitt liv som Mästerdetektiv och så klart att jag är imponerad över hans framgångar. Men jag får vara nöjd ändå med min insats, inte alltför misslyckat.

Och kanske jag trots allt har kommit ifatt honom nu och tom gått om så här på upploppet! Han har ju kört rätt hårt med sin kropp och är inte så stolt över sin hälsa skriver han, men jag är hyfsat nöjd med min!

Så vem som lyckades bäst kan man diskutera.