Gamla grejer.....

Ingen kommer undan längre och det går inte att hålla svinen bakom ryggen hur länge som helst. Allt kommer till sist upp till ytan.

Jag såg SVT-dokumentären om Josefin Nilsson igår och blev riktigt illamående, Jag var tvungen att leta på Twitter och fick svaret direkt vilken svinet som misshandlat Josefin var. Nu brukar jag tycka att man ska ta't lugnt när drevet går, men Örjan Ramberg gjorde bara saken värre när han kommenterar med "Gamla grejer, och människan är ju död nu...". Men sa han verkligen så?

Ingen kommer undan längre, men hade han åtminstone visat nån form av medkänsla och haft nån slags förklaring och ånger hade jag väl tyckt nu också att drevet borde lugna sig, men det är svårt nu. Gamla grejer... Han är nog körd nu. Inte går jag till Dramaten så länge han kvar där i alla fall.

Ingen kommer undan längre nu med Twitter och Sociala Medier som visserligen kan vara farligt om drevet är ute i ogjort väder och hänger ut oskyldiga. Och här är det en villkorlig dom för 20 år sen som plötsligt kanske gör slut på Rambergs skådespelarkarriär, men så är det nu för tiden, ingen kommer undan längre. Det var ett allvarligt brott som fick ett lågt straff den gången, men nu slår det desto hårdare på Örjan Ramberg som nog är slut nu.

Till sist ser jag att några hotar Ramberg till livet, men där går naturligtvis drevet för långt. Obehagligt när normala människor skriver om att lyncha och lemlästa, sånt har vi sett för mycket av

Men SVT-dokumentären var en stark berättelse om en riktigt bra artist. Sångare, låtskrivare och skådespelerska och Örjan Ramberg har gjort sitt i Kultursverige.       

Sköna sneakers

Nu är jag där igen, ett par nya skor och det måste dokumenteras för världen att ta del av.

Äkta sneakers från Legend

Det är nåt speciellt med mina fötter, dom är lite kräsna. Bara det där med strumpor är lite speciellt, dom vill inte ha vad som helst. Tubsockor går bort, nej strumporna ska vara tunna och helst lite trånga. Samma sak med skor. Hellre lite för små än för stora. Och lätta. Som mina nya Legend jag köpte igår. Sneakers.

Egentligen ska skorna vara släta, ljusbruna och med lädersula som dom där jag köpte i ett gatustånd i Rom 1994 för 50 kronor! Plagiat förstås och hade säkert nåt med maffian att göra men det var de skor jag nog trivts allra bäst med.

Eller möjligen mina Ecco jag köpte i juli 1980. Ljusbruna och lätta, men med tjock gummisula den gången, Jag hade nätt och jämt köpt dom innan jag blev sjuk och sängliggande en hel månad och några månader till innan jag kunde ta på skorna igen för en promenad utomhus, så dom skorna trivdes jag förstås också speciellt bra med.

21 mars rockas sockor
Varje år

Riktiga cowboysboots har jag letat efter ibland men inte hittat några än som jag gillat så det får väl vara. Men mina Legend-sneakers jag köpte igår fastnade jag för direkt. Lätta och sköna. Och jag erkänner, den där fräcka detaljen med lite grönt på hälen bidrog till att jag föll för dom här skorna. 799 på Scorett. Prisvärt.

Men dom får stå till sig inne i garderoben tills våren kommit lite längre. Idag med rockade sockor drar jag fortfarande på mig vinterkängorna.

Sen älskar jag att gå barfota på somrarna, men det är en annan sak och det får också vänta ett bra tag.

Bra medicin mot Alzheimer och Thank you for the music!

I yngre år skämtar man ofta om Alzheimer, men det är inte lika roligt för oss äldre.

Men så fint då att det finns sätt att minska risken för den sjukdomen. Här är receptet:

Korsord - Körsång - Teaterbesök! Jag måste lösa mer korsord!

Två av tre är redan klara och på bokrean köpte jag "Stora Korsordsboken" så nu är jag helgarderad! Herr Alzheimer är inte välkommen.

Nina Lizell och Matti Koskinen

I unga år läste jag om jazzmusiker som spelade och var aktiva fast dom fyllt 70! Det kändes obegripligt att spela i den åldern minns jag att jag tänkte men jag minns inte vad jag tyckte att gamlingarna i stället borde göra, antagligen bara att dom borde hålla sig undan.

Så fint då att det inte är så längre. Nina Lizell är jämnårig med mig, snart 75 och var megastor i Tyskland på 60-70-talet med 100-tals skivor. Nu har hon en ny karriär på gång och har på nytt en topplåt på Tysklands hitlistor (just nu tvåa eller trea). Och tacksam att hon fortfarande är på plan och med lite ödmjuk framtoning sjöng hon häromdan tillsammans med en av killarna i "min" rockkör på våran hemmaplan på Växhuset i Västerås, det var fint.

Och en utvikning till Vladimir Vysotskij, 1938-80. Vi lyssnade på hans fanastiska sånger på en lunchkonsert häromdan. Hans liv blev för kort av alkohol och droger, 42 år. Det är ju dumt men han slapp ju Alzheimer förstås... Härliga texter om livet i Sovjet med kärlek, fylla och slagsmål, översatta av Fria Proteatern och framförda av Trio Kontrast, tre gentlemen i 70-årsåldern. Nu lyssnar jag på Vysotskij på ryska på Spotify.

En sån vecka! Thank you for the music! Nina o Matti, Trio Kontrast och Vysotskij. Och körsång i rockkören Rock Everybody! 

Välkommen i klubben, Jon Henrik Fjällgren

Det är roligt när man känner samhörighet med andra men inte alltid kul att hälsa nya medlemmar välkomna till just den här klubben. Man måste kvalificera sig för medlemskapet och Jon Henrik Fjällgren kvalificerade sig för fem veckor sen läser jag. Jag firar snart 20 år som medlem.

Rätt vanligt, en femtedel av svenskarna är ofrivilliga medlemmar i klubben där vi som drabbats motvilligt har samlats. Tänk, så vanligt och så jobbigt och det finns ändå absolut ingenting att göra åt det, det känns lite motigt, men som uppmuntran så jag unnar dig, Jon Henrik, en framgång i kväll, du ska få fem hjärtröster av mig.

Men en bra sak med Tinnitus är att man normalt inte tänker så mycket på det. Det hörs ALLTID, men man tänker på det mest när man ska sova, men det är illa nog: IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII. I 20 år....

Visst tror man att man ska bli tokig ibland, men det är så färskt än för dig Jon Henrik, det kanske går över, då får du räkna med att bli utesluten ur klubben.

Men som tröst har du alltså mina fem hjärtröster.

Och Grattis nu efter programmet, det gick hyfsat för Jon - Fyra!

     

Leif GW Persson och jag

Vi hade samma utgångsläge han och jag en gång. Vem lyckades bäst?

Som 3-åringar stod vi båda med två tomma händer och livet framför oss och dessutom hade vi det gemensamt att vi båda redan kunde läsa. Riktigt bra.

På väg till bibliotekshyllan

I skolan sen hade vi ingen glädje varken han eller jag av att vi var tidiga med läsandet. Våra resp. fröknar satte oss att långsamt ljuda m-o-r ä-r r-a-r och sånt där för att effektivt döda känslan av att vara duktig. Han med utåtstående öron kallades Wille Vingmutter och jag, glasögonprydd, fick heta Professorn. Där låg jag alltså en kort tid som professor tom före GW!   

Lätt att lära oss utantill fick vi båda ofta viktiga teaterroller på  avslutningar i skolan, men nånstans på vägen  tog våra vägar olika inriktning. GW verkar ha varit så målmedveten och självsäker under skoltiden medan jag alltid hållit mig i bakgrunden och räckte inte upp handen i onödan.  Han har alltid haft sitt mål klart för sig och strävat efter att bli Mästerdetektiv medan jag tog det väl lite mer som det kom.

Idag går jag till biblioteket och lämnar tillbaka hans bok om sitt liv som Mästerdetektiv och så klart att jag är imponerad över hans framgångar. Men jag får vara nöjd ändå med min insats, inte alltför misslyckat.

Och kanske jag trots allt har kommit ifatt honom nu och tom gått om så här på upploppet! Han har ju kört rätt hårt med sin kropp och är inte så stolt över sin hälsa skriver han, men jag är hyfsat nöjd med min!

Så vem som lyckades bäst kan man diskutera.

Just idag är jag stark, just idag mår jag bra!

På min Facebook råkade det bläddra förbi ett inlägg idag med förslag på musik som man kan välja till sin begravning. Det är på INGET SÄTT aktuellt för dagen och inget jag ens funderat över men så klart blev jag nyfiken.

Spellistan på Spotify heter "Min Begravning" och återigen, det är INTE aktuellt, bara intressant vilken musik man plockat ihop. Vacker musik som Bridge Over Troubled Water, Gabriellas Sång, Jag Vill Tacka Livet etc. Och Bruces version av Dancing In The Dark, men ska det var den ska det vara Sinatras version, den som vi alltid hade på våra FF-fester i tonåren. Och så var det Kentas Just idag är jag stark! Otippat!

Jag får lyssna lite till i spellistan innan jag bestämmer mig, men jag bestämde mig direkt att fr,.o.m. nu börjar jag varje morgon med att väcka Margareta med Kentas härliga låt så sjunger vi den tillsammans till grannarnas glädje, jag kanske kan få hela trappen att sjunga med!

"Jag har väntat så länge på just den här dan, det är skönt när den äntligen kommer" kommer att höras från trapphuset i 4 A. Varje morgon, för varje morgon är ju unik med en massa möjligheter. "Jag ser fram emot härliga tider!"

Också nåt för min bloggarkollega Dagny Karlsson, 106, som nu otroligt nog någorlunda verkar vara på benen igen. Hon var på månadsmöte hos sin pensionärsförening igår två månader efter att hon blivit påkörd i trafiken och nästan omkommit.

Och får jag igång Margareta och alla grannar här i trappen och Dagny också så kanske jag kan få igång mina bloggläsare också. Sjung med här och texten får du i filmen!

Väntat så länge på just denna dag, Den ger lust när den kommer!