Morgonpromenad på Djäkneberget

Vaknade extra tidigt idag för idag skulle dödsannonsen vara införd i tidningen.

Fina promenadvägar

Min barn och ungdomskompis och vän omkom i en fallolycka för två veckor sen och det har varit en omtumlande tid sen dess. En sån onödig olycka. Att snubbla på en sten med ett så katastrofalt resultat. Begravningen blir om ett par veckor stod det.

Så efter frukosten behövde vi en promenad och gick en vända på Djäkneberget där jag och mina barndomskompisar lekte året om på 50-talet. Klättrade i bergen, sparkade fotboll, spelade bandy, cowboys... Djäknebergets högsta punkt är 29 meter över havet berättade ofta min humoristiske biologilärare Ljusterdahl.

Nu är Djäkneberget en härlig oas på några stenkasts håll från oss där vi ofta promenerar och extra fint var det idag när sensommarsolen värmde och vi kunde prata lite om min kompis som även var en nära vän till Margareta. En fin restaurang finns också där där vi ofta äter och där samlade jag många barndomskompisar för en lunch härom året och förstås även min nu avlidne kompis.

Trappen var min skolväg under många år.

Djäkneberget var lite slitet ett tag, men underhålls bra numera. Morgonpromenaderna tar jag gärna i fortsättningen på Djäkneberget och minns några hyss vi grabbar gjorde där när vi var små och skänker en extra tanke till min kompis som gick bort alldeles för tidigt.   


         

Skriva är en bra terapi

Jag skriver för lite numera på min blogg och mina andra Soc.Med.-kanaler. Men nu måste jag ha en stunds återhämtning och skriver några rader som terapi.

De flesta män har som jag, till skillnad från många kvinnor, ingen riktig vän där man kan prata om allt. Jo jag har vänner förstås som man kan diskutera politik, idrott och väder med, men inget djupare. Det hade inte min kompis heller sa han när hans son gick bort häromåret. Vi hade ett bra samtal då och han mådde för ett tag bättre, men vi män har svårt att öppna oss riktigt från djupet. Man läser ibland om kändisar med fantastiska karriärer, men även dom kan sakna den där riktiga vännen man kan prata om allt med. Äkta hälften blir aldrig samma sak.

Min kompis  hade de senaste åren ett par livskriser som jag inte var rädd att prata med honom om och våra samtal kanske gav honom något lite i alla fall, men nu när jag själv skulle behöva prata lite med honom och få lite stöd går inte det. Han finns inte kvar längre.

Som grabb hade jag många kompisar, men framför allt var vi tre grabbar som alltid höll ihop. Så gick en bort härom året, Alzheimer, och nu fick jag ett samtal för ett par dar sen: min andra barndomskompis hade omkommit i en tragisk olycka. Jag skulle behöva prata av mig med honom nu om hur dumt det var att han förolyckades och lite mer om våra gamla gemensamma minnen, men nu är det bara jag kvar.

Men skriva är en bra terapi. Skriva i första hand för sig själv. När jag började med den här bloggen tänkte jag inte bry mig om ev läsare och jag inser att jag inte heller kommer att få några läsare i någon större omfattning, men jag kommer ändå att vara lite flitigare med skrivandet framöver.

För min egen skull. Terapi.

Jag är inne på andra halvan av Mitt Sjuttital. Mina två närmaste barndomskompisar kom inte så långt i livet som jag så jag får vara tacksam att jag fick chansen att "streta" vidare genom livet ett tag till i med och motgångar i min fina familj och bland mina vänner.